Nya vuxenpoäng.

Vi har letat, vi har åkt skytteltrafik till Uppsala, vi har bjudit, vi har förlorat. Vi har tittat o luktat o lyssnat, vi har gått på sneda golv. Och nu, äntligen har vi vunnit, vi har besegrat de fula mäklarnas envisa tjat om att "det här är ett superläge", "det är ju ganska låg avgift", "den sticker nog inte iväg så mycket med det här höga utgångspriset". SÄKERT! Var allt vi sa. (Bengt-Olof Schöön visste inte ens om det var stamrenoverat, fyyy!)

Så hittade vi en. Djäknegatan var ju favoritområdet hela tiden, men Djäknegatan var dyr. Visst visst, fina lockpriser kanske, 595.000 som slutar uppe närmare åt mille-hållet än åt 595-hållet har vi sett med egna ögon minsann. ÄH, vi tittar på den här också.

Djäknegatan 40. 5:e våningen, 55.1kvm, 595.000: Fint, den va ju fräsch, fin utsikt, nära till stan också. Den blir väl lika dyr som de andra. Skit samma, vi lägger ett bud. 595k var lagt. Vi la oss 5.000 över.

Den är Er, säger mäklaren i luren. Jag står i förrådet på jobbet för att inte bli störd av chefer, kollegor och högljudda elever. Ni har vunnit budgivningen, hon som la utgångsbudet kunde inte gå vidare, är ni intresserade? Oj, jaha, OK, vänta. Vad händer nu? Jag ringde nog 20 samtal på fem minuter. Emelie- pappa- mäklaren- pappa- mäklaren- Emelie- mäklaren- pappa....

Två dagar senare sitter jag i en 55.1kvm stor lägenhet på Djäknegatan 40 i Uppsala och skriver ett "Överlåtelseavtal" för en bostadsrätt. Vi har köpt lägenheten.